Det finns frågor kring denna diagnos och varför så många får den idag.
Jag växte upp på femtiotalet i ett litet samhälle i Småland. Min familj bodde på en gata med sju villor. Alla kände alla. Skolan låg nära mitt hem och den var nybyggd. Min föräldrar skilde sig inte trots stora påfrestningar med ett handikappat barn.
När jag började skolan kunde jag räkna ut vilken lärare jag skulle få när jag började årskurs tre och den läraren hade jag sedan från årskurs tre till årskurs sex då jag kom in på realskolan. Det var väldigt få överraskningar, vilket kan verka tråkigt, men för de barn som behövde förutsägbarhet var det perfekt. Det är just denna trygghet de behöver. Om man tittar på samhället idag så finns inte mycket kvar av den tryggheten; folk flyttar, föräldrar skiljer sig, lärare byts konstant i nya lokaler. Det blir kaos för de människor som behöver förutsägbarhet.
Så frågan är vem som ska ha diagnosen – barnen eller samhället? Det som är så illa är att det är barnen och deras familjer som får betala i form av kraschade liv. De mest sårbara får betala priset för ett samhälle som fokuserar på ekonomi före människor.