Insändare: Vem tar ansvar för en pojkes krossade liv?

Jag är enhetschef på ett HVB-hem, där jag varje dag arbetar med ungdomar som har gått igenom mer än vad någon människa någonsin borde behöva göra. En av dessa ungdomar är en 16-årig pojke som nyligen fått beslut om utvisning. Han kom till Sverige för att söka skydd, men nu ska han skickas tillbaka till Irak, ett land där han inte har någon framtid.

Den här pojken lider av en intellektuell funktionsnedsättning, ett resultat av en bombexplosion som träffade hans familj i Irak för tio år sedan. Han har överlevt trauma som ingen ska behöva uppleva, och ändå ska han nu ryckas upp från det liv han börjat bygga här. Som om det inte vore nog, finns det ett påtagligt hot från hans pappa, som var psykiskt våldsam mot honom, hans syskon och deras mamma innan han förlorade vårdnaden om barnen. Hur kan vi som samhälle skicka tillbaka en ung människa till en sådan situation?

Fram tills alldeles nyligen bodde han på mitt HVB-hem. Han är en förebild för de andra ungdomarna, han går i en anpassad skola, har en flickvän och sportar i ett anpassat lag. Han har funnit en plats här, ett sammanhang, en mening. En torsdag blev en av de tuffaste dagarna i mitt yrkesliv. Jag var tvungen att köra honom till ett migrationsboende, 90 minuter bort, och säga adjö. Hans liv tog slut där. Han är nu helt förvirrad, fylld av ångest och rädsla. Han vill bara stanna här, fortsätta med skolan och få sitt liv tillbaka.

Hur kan Migrationsverket fatta ett sådant beslut? Hur kan vi som samhälle acceptera att ett barn, en pojke som redan gått igenom så mycket, skickas tillbaka till en tillvaro som innebär ännu mer lidande? Alla säger att ingen kan hjälpa honom eller hans familj. Men är det verkligen sant? Ska vi inte hjälpa varandra, när vi lever i ett samhälle som säger sig värna om mänskliga rättigheter och barnets bästa?

Vi lever bara en gång, och det är dags att vi tar hand om varandra på riktigt. Den här pojken har rätt till ett liv i trygghet. Han har redan offrat mer än nog.