Något som länge påtalats av personal, anhöriga, forskare och statliga utredningar. Nationella riktlinjer och rekommendationer har utarbetats men på kommunal nivå har man inte brytt sig. Man har i sin spariver överbelastat vårdpersonalen med sjukskrivningar och yrkesbyten som följd. Personalbortfallet har man försökt lösa med outbildade timvikarier, till och med utan tillräckliga språkkunskaper. Därigenom har man medvetet nedvärderat behovet av utbildning inom vårdyrket.
Personalbristen har bland annat lett till att socialtjänstlagens krav inte uppfylls. Genomförandeplaner saknas eller är inte uppdaterade på flera år, kontaktpersoner slutar och kompetenta ersättare saknas. Brukaren och dennes anhörige har ingen att kontakta som närmare känner brukarens förhållanden och behov.
Hur har det kunnat bli så här? En orsak är att kommunerna inte är skyldiga att följa de nationella riktlinjer och rekommendationer som centrala myndigheter utarbetar. Exempel är Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom och Inspektionen för vård och omsorg, Ivos rekommendationer till socialnämnderna om genomförandeplaner.
Anhöriga betraktas som en extra börda. De lämnar synpunkter och förslag till förbättringar, observerar missförhållanden etcetera. Personalen, och vissa chefer, känner sig övervakade och obekväma. De har inte insett att bland de anhöriga finns många som är eller varit aktiva inom vård och omsorg och personer, som av eget intresse informerar sig om forskning, riktlinjer och rekommendationer. Här finns en stor resurs, både vad gäller kunskap och möjligheter till avlastning av personalen. Det senare till exempel genom att ta boende på promenad, att träna rörlighet och andra förmågor eller stimulera med olika typer av aktiviteter.
Ordet tillsammans används dagligen när det gäller att bekämpa den rådande pandemin, samtidigt har ljuset fallit på en äldreomsorg med påtagliga brister. Låt oss nu samla våra krafter och planera hur befintliga och tillkommande resurser kan utnyttjas med syftet att ge vårdpersonalen kunskap, självförtroende, god arbetsmiljö och en god och insiktsfull arbetsledning. Det ger samtidigt anhöriga trygghet och brukarna en lugn och rofylld livsmiljö i slutskedet av deras liv.
Vi anhöriga är beredda att hjälpa till. Är ni politiker och tjänstemän det också?