I allt fler svenska städer införs tidsbegränsningar för handikapparkeringar. För personer med rörelsenedsättning innebär det att bilen måste flyttas efter exempelvis tre timmar, även om man är mitt i en arbetsdag, ska övernatta på hotell eller delta i ett längre möte. Det är inte bara opraktiskt. Det är orimligt. Och det är diskriminerande.
För många människor med rörelsenedsättning är tillgång till handikapparkering avgörande för ett självständigt liv. Dessa parkeringsplatser är bredare för att möjliggöra förflyttning med rullstol eller gånghjälpmedel, och de är strategiskt placerade nära entréer eftersom längre gångavstånd helt enkelt inte är ett alternativ för alla.
Att få parkera där är ingen förmån, det är ett nödvändigt stöd i ett samhälle som säger sig vilja vara inkluderande och tillgängligt för alla. Ändå begränsas detta stöd allt oftare av ogenomtänkta regler.
På en gata i centrala Stockholm finns det exempelvis åtta handikapparkeringar. Samtliga är tidsbegränsade. Vad hjälper åtta platser om ingen kan använda dem för ett helt arbetspass, ett kulturevenemang eller en övernattning?
Peter Ojala, ombudsman för Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet (DHR), som ofta reser över hela landet i arbetet, drabbades av detta i Uppsala. Trots giltigt tillstånd fanns ingen handikapparkering i närheten av hotellet där han kunde stå över natten. Till slut tvingades han parkera flera kilometer bort. Det är en verklighet som aldrig hade accepterats för andra hotellgäster, så varför ska detta vara okej för personer med funktionsnedsättning?
Personer med handikapptillstånd har aldrig krävt avgiftsfrihet. Självklart ska de betala som alla andra. Men det måste vara möjligt att stå under samma tidsintervall som vanliga parkeringsplatser erbjuder. Idag exkluderas många från delar av samhället, enbart för att parkeringsreglerna säger att deras tid är begränsad till tre timmar.
Det är hög tid att kommuner och parkeringsbolag tänker om. Ett samhälle som säger sig stå för inkludering och tillgänglighet kan inte begränsa det till några timmar i taget.
Tidsbegränsningar på handikapparkeringar måste bort, eller åtminstone anpassas till verkliga behov. Ett tillstånd för handikapparkering betyder inte att personen behöver mindre tid. Det innebär att personen behöver mer plats att parkera, för att kunna ta den plats den har rätt till: på arbetsmarknaden, på fritiden och i samhället i stort, på samma villkor som alla andra.