Nästan ett helt år har gått sedan covid bröt ut över hela världen. Trots det verkar det som att pandemin helt har lämnat det kollektiva medvetandet. Att ha på sig mask är fortfarande otroligt ovanligt, till och med bland folk som arbetar med kundservice. För mig personligen har alla unga personers apati och obryddhet varit förstummande, de flesta svarar bara med en axelryckning när de frågas varför de inte bär mask eller håller avstånd.
Att säga att det är okej bara för att du själv inte är sårbar är så otroligt själviskt. Att ens egen bekvämlighet och nöje är så viktig, så ovärderlig att man medvetet riskerar de sårbaras hälsa för att gå på en fest med sina vänner eller gå och shoppa i en redan trång affär verkar vara en sådan fundamental del av mångas tankesätt att man till och med rationaliserar varför man agerar på vad som i grunden är ett själviskt och kortsiktigt sätt.
Folk säger att man behöver gå på fester och umgås med grupper eftersom ens egen mentala hälsa inte klarar av att vara ensam hela dagarna. Till det säger jag att du kan fortfarande umgås med en eller två vänner, bära mask och hålla avstånd, man kan fortfarande göra det på ett säkert sätt och det är inte särskilt svårt att intuitivt förstå det. När regeringen inte tvingar en att göra något verkar alla falla tillbaka i sina rutiner som om allt var som vanligt. Att respekt och omtanke för ens medmänniskor tydligen är ett så ofattbart koncept kanske säger mer om det svenska tankesättet än vad det gör om individuella människor och vad den säger är inte något bra. Så nästa gång du är på väg in i en situation med hög smittrisk kommer du backa eller ta risken på andras bekostnad?