I ett debattinlägg i UNT 15/3 om små avlopp menar Rolf Wendle att Havs- och vattenmyndigheten (HaV) och kommunerna tvingar tusentals fastighetsägare att investera i kostsamma, ofta helt onödiga avloppslösningar, eftersom fosfor ändå fastläggs i marken. Wendle anser att HaV blundar för forskning som visar att fosfor fastnar i marken. Ann Lundgren menar i en replik i UNT 26/3 att forskningsrapporten om markretention saknar stöd i forskarvärlden och hänvisar till ett av myndigheten framtaget GIS-verktyg. Vi som är huvudförfattare till den forskarrapport som diskuteras i UNT vill här beskriva vad rapporten handlar om.
Vi håller helt med HaV om att dåliga avlopp och olagliga avlopp ska åtgärdas. Men vad frågan handlar om är om det verkligen är rätt att, som många kommuner i landet gör, ställa krav på särskild fosforrening (hög skyddsnivå) utan att närmare reflektera över miljönytta och kostnader. Utgångspunkt för vår rapport ”Bedömning av självrening och retention i mark vid prövning av små avlopp – smittskydd och fosfor” var just att ge kunskapsunderlag för en mer balanserad myndighetsutövning.
I rapporten beskrivs hur marken ger extra skydd vid utsläpp från små avloppsanläggningar. Rapporten beskriver mekanismer för hur fosfor fastläggs och/eller tas upp av mikroorganismer och växter. I rapporten förklaras de viktigaste faktorerna för att kunna värdera markens reningsförmåga. Rapporten togs fram på uppdrag av HaV och syftade till att ta fram ett bedömningsverktyg för att kvantifiera retentionspotentialen i det enskilda fallet. Verktyget togs fram med stöd av litteratur och experter inom hydrogeologi och markvetenskap. De siffror som vi föreslog sattes låga för att inte riskera överskattningar.
HaV skickade rapporten på remiss till sexton instanser. Ingen av instanserna ifrågasatte våra slutsatser att fosfor och smittoämnen avskiljs i mark vid utsläpp av spillvatten. Många var mycket positiva till resonemang och slutsatser. Vad forskarna ifrågasatte var de angivna siffrorna. Man menade att retentionen kan vara både mindre men också större än vi angivit.
Ann Lundström har således rätt i att kunskap saknas för att exakt kvantifiera retention. Projektets ambition var dock aldrig denna. Ambition var att med tillgängliga, begränsade resurser ge fastighetsägarna och kommunerna ett underlag för att bedöma uppskattad retention. Målet var ”bättre än ingen bedömning alls”. Det GIS-verktyg som Ann Lundgren hänvisar till ger bara en översiktlig vägledning om risker, men ingen möjlighet att kvantifiera.
Vår uppfattning är att den rapport vi tagit fram är det bästa underlaget kommunerna kan ha i nuläget för att vid lokaliseringsprövning tillvarata markens självrenande förmåga och kunna ställa sakliga och skäliga krav på fosforrening. Rolf Wendle har helt rätt, tusentals fastighetsägare tvingas till kostsamma åtgärder till ingen eller marginell miljönytta så länge HaV inte tar till sig sakkunskap och ändrar sin vägledning till landets kommuner, en vägledning som just nu är ute på remiss.