De tragiska händelserna i Paris har genererat massiva demonstrationer mot våld och för yttrandefrihet. Detta är bra. Rätten att säga sin mening är en av grundpelarna i ett demokratiskt system. Våld mot åsikter är alltid vidrigt. Men jag vill ändå ställa två viktiga frågor.
Fråga ett: Vad är syftet med satir? Enligt min mening är satir ett sätt att – med humorns hjälp – lyfta fram misshälligheter i ett samhälle. Politiker och religiösa företrädare är därmed ett legitimt mål för satir. ”Charlies” bild på en katolsk präst med en liten pojke i knät har ett tydligt syfte som alla förstår. Den angriper inte heller religionen som sådan. Men vilket syfte tjänar en rasistiskt klichéartad karikatyr på en turbanklädd Muhammed? Vill man att muslimer ska överge sin tro, eller är det ren mobbing? Vad är syftet?
Fråga två: Vem avgör vad som är acceptabelt som satir? Vi tycker inte att det är ok att rita nidbilder av judar som man gjorde på 30- talet, eller framställa afrikaner med stora läppar som i Tintinserierna. Varför anses det då vara legitim satir att framställa en karikerad nidbild av en arabisk man, som dessutom inte får avbildas enligt de troende? Mitt i tragiken och våldet: Låt oss tänka till vad yttrandefrihet innebär och vilket ansvar som följer med detta.
Faller till exempel näthatet på sociala medier också under yttrandefriheten? Elak och vass satir – javisst – men den måste ha ett legitimt syfte och hålla sig borta från rasism och kränkningar av religionsfriheten!
Jag hyllar yttrandefriheten – men jag är inte Charlie!