Monika Östman påstår i sin insändare 17/3 (”Situationen har inte varit rättvis”) att Diakonistiftelsen fått en betydligt högre ersättning än många andra, utan att ange vilka dessa andra är. Det är vare sig sant eller rättvist. Är det kommunens egna boenden, som man vägrar redovisa vad de kostar? Eller är det upphandlad verksamhet inom ramen för lagen om offentlig upphandling (LOU)?
De senare måste redovisas utifrån de villkor som finns i varje enskild upphandling. Enligt uppgift kan det skilja sig mycket från de villkor som finns för vårdverksamhet inom ramen för lagen om valfrihet (LOU). Bland annat kan man ha betalt för 365 dagar per år medan LOV-utförare får ersättning endast för 360. Året har 365 dagar och man kan inte jämföra äpplen och päron. Demensvård har tidigare erhållit högre ersättning än annat omsorgsboende men ersatts lika för alla LOV-utförare.
Diakonistiftelsen har alltså inte erhållit högre ersättning än andra med samma jämförelseunderlag. Ersättningen har varit högre därför att demensvård behöver mer personal för att hålla den kvalitetsstandard som Inspektionen för vård och omsorg (IVO) kräver. Att nu plötsligt sänka ersättningsnivåerna för demensvården är ett stort steg tillbaka i Uppsala kommuns ambition att bli en äldrevänlig stad.
I en UNT-artikel 10/3 redovisas äldrenämndens nedskärningsbehov. Några siffror förtjänar att upprepas: Ordinärt boende: Budget 704 miljoner kronor, avvikelse -72 miljoner kronor.
Särskilt boende: Budget 929 miljoner krronor, avvikelse + 5,5 miljoner kronor.
Diakonistiftelsens Ebbagården är ett särskilt boende, så siffrorna kräver en förklaring från äldrenämnden. Om det största underskottet ligger inom ordinärt boende varför ska då ett så stort besparingsbeting läggas på särskilt boende och dessutom i högre grad de demenssjukas trygghet, vård och omsorg? Det är verkligen inte rättvist eller rättfärdigt.