Sverige har en väl utbyggd trygghetslagstiftning. Detta är dock till klen tröst när Uppsala kommun struntar i gällande lag eller i att verkställa fattade beslut.
Låt mig bara ta några exempel.
1. Kommunens biståndshandläggare beslutar med stöd av socialtjänstlagen bevilja en person bistånd i form av korttidsboende, men verkställer inte. Ingen plan för när biståndet kan erbjudas presenteras. Genom att beslutet är positivt går det inte att överklaga.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) kan utdöma sanktionsavgift om kommunen inte verkställer beslutet inom tre månader, men det hjälper inte den enskilde.
2. Kommunen beslutar om bistånd med stöd av LSS-lagen, men verkställer inte. Även i detta fall är beslutet positivt och går heller inte att överklaga.
IVO kan även här utdöma sanktionsavgift.
3. Ett ensamkommande barn har bistånd i form av boende. Efter åldersuppskrivning, enbart baserad på Migrationsverkets mycket kritiserade åldersbedömningar, meddelar kommunen utan egen bedömning att biståndet upphör. Nytt negativt beslut med möjlighet att överklaga kommer inte. I den mån beslut och besvärshänvisning kommer efter påstötning verkställs trots detta det negativa beslutet innan lagakraftvunnen dom föreligger.
Detta är endast några få utvalda beslut där trygghetslagstiftningen urholkas av kommunens handläggning. Här har den enskilde inte någon som helst trygghet.
För mig känns detta extremt rättsosäkert för de allra svagaste i samhället som i många fall inte kan föra sin talan på annat sätt än genom god man, som tröttnar över tid.