I UNT den 20 september säger Uppsala kommuns åkerfogde Anders Bretz att han inte fått klagomål angående kommunens sätt att dela upp viltvården. Jag som håller på ideellt med rehabilitering av vilda skadade djur stöter dagligen på problemet!
Förr kunde jag ringa den i artikeln nämnde Lars johansson eller någon annan av kommunens viltvårdare eftersom jag visste att de kunde vara snabbt på plats om ett djur led och behövde avlivas. Nu när jag ringer händer det att viltvårdaren inte får åka på just det uppdraget.
Eftersom jag jobbar med detta ideellt kan jag inte åka runt och hämta djur. Jag kan bara ta emot djur som lämnas. Jag har inga bidrag för mittt jobb. Det händer att folk ringer och är förtvivlade över att de inte kan få hjälp med skadade djur på grund av att de ligger på ”fel ställe”. Jag får sådana samtal ett par gånger i veckan!
Precis som Lasse Johansson säger är det djuren som blir lidande!
Det är väldigt ofta som vanligt folk inte ens vet var man ringer om man hittar ett skadat djur, så risken att de ska jaga Anders Bretz är liten!
För mig var det skönt att kunna ringa viltvårdarna direkt när jag förstod att ett djur måste avlivas. Nu ska man sitta och jaga folk på exempelvis Uppsalahem eller Riksbyggen om djuret råkar vara på deras mark. Men det finns det inte tid till. Det får inte gå så långt att djuret får lida. När folk ringer om skadade djur lider det i 70 procent av fallen!
Det är inte rätt att en privatperson som har hittat ett lidande djur på egen hand ska förkorta lidandet. Alternativet är att köra djuret till mig så att jag får avliva det, men det innebär att ett svårt skadat djur får lida många timmar innan det får somna från smärtan. Många har inte heller bil och jag bor på landet utan busskommunikation, så i vissa fall får djuren plågas tills de avlider av sina skador. Ultuna tar inte emot vilda djur. Det är nog dags för Anders Bretz och andra som håller i dessa frågor att ta sig en funderare över systemet.
Kommunen kan inte hoppas på ideell kraft och kan inte ta för givet att en privatpersom som hittar ett skadat djur ska klara av saken på egen hand. Vi djurvänner vill inte stå och säga till någon som ringer om skadat vilt att de ska ta saken i egna händer! Inte ens att de ska flytta djuret ut på gatan så att kommunen kan ta hand om det. Man vet ju inte alltid varför djur ligger där de ligger. Det kan ju bero på sjukdom och inte på skada. Ett djur kan vara i chock och då skada upphittaren.
Kommunen skickar ut signaler som innebär att allmänheten kan dra slutsaten: ”Jag har inte tid att jaga reda på rätt person för att hjälpa det här djuret, så jag måste trunta i det.” Skärpning, kommunen!
Jag tycker också synd om de som arbetar som viltvårdare i kommunen, för de är stora djurvänner. Och ibland tror jag att jag lägger ned mer pengar på detta ur min egen plånbok än vad kommunen gör via skatten.Kommunen borde också fundera över om de ska lämna kommunala bidrag för rehabiliteringen?
Maria Winberg
viltjouren, Uppsala