Ibland undrar jag hur det är ställt hos en del bilförare som lägger sig strax bakom två cyklister och tutar i tio, femton sekunder?
Jag har haft cyklingen som motion och ett bra sätt att ta sig till och från arbetet i drygt tio år. Cyklingen ger mig och många andra ett välbefinnande, precis som löpning, skidåkning, rullskidor, inlines med mera. På ett år cyklar jag ungefär 700 mil, för motion och till och från mitt arbete på Arlanda.
Jag bor söder om Uppsala så jag använder ofta väg 255. Eftersom jag jobbar skift så cyklar jag tidigt på morgonen eller sen eftermiddag till arbetet. Nästan alla bilister håller ut ordentligt eller lägger sig bakom och väntar på att det ska bli fri sikt för en säker omkörning. Men så kommer de här som jag tidigare beskrev, som väntar med att tuta precis bakom så att man hoppar till eller vinglar ut mot diket.
Vi är några cyklister som ibland tränar tillsammans och cyklar på småvägarna runt Uppsala och då ligger vi ofta två och två i bredd. Man håller koll och varnar de andra om det är en bilist på väg. De vakna bilisterna tutar långt i förväg om de ser att man inte har upptäckt bilisten. Men så kommer gubbarna i 40–50-årsåldern i sina stora bilar, för det är oftast gubbar i stora bilar. De kör om för nära, tutar och inte så sällan gestikulerar inne i sitt plåtskal.
Kan någon förklara för mig vad som är problemet när vi inte kan samsas på vägarna. När jag cyklar utomlands, exempelvis på Mallorca, har jag aldrig träffat på den här typen av bilister. Jag är själv bilist och kör omkring 1 500 mil per år. Har även arbetat i räddningstjänsten i många år och där har jag tagit hand om skadade cyklister som har blivit påkörda av bilister.
Oavsett vems fel det är när en cyklist blir påkörd och skadad så är det väldigt tråkigt för alla inblandade. Ett tips till arga bilister: köp en cykel, börja cykla och stressa av!