Jag är på väg hem efter en lång skoldag och gråeftermiddag och jag ska alldeles strax sätta mig på den vanliga bussen och åka samma rutt som jag alltid gör. Men jag känner det här suget efter en läsk, så jag ställer mig i den halvkilometer långa kön inne på Pressbyrån tillsammans med alla de andra grå och sura svenskarna.
Äntligen blir det min tur, och nu möts jag av en glad och pigg medelålders man som glatt pratar på med mig och jag hör att han avslutar med ett ”ha en fortsatt trevlig kväll!”.
Förstår ni den känslan? Hur en enstaka man som är anställd på Pressbyrån kan ge mig ett leende på läpparna resten av bussresan hem? Livet var inte så surt i alla fall, tänker jag.
Jag kan bli förbluffad över hur okända män och kvinnor beter sig emot varandra. Om du har en dålig dag, ta inte ut det på kvinnan som sitter i Ica-kassan, dagisfröken eller killen som jobbar på Max.
Du ska träffa denna anställda i max fem minuter, le, säg hej och sedan kan du fortsätta med ditt muttrande.
Ibland önskar jag att fler tog sig lite tid och stannade upp och tänkte för sig själv om hur vi påverkar våra medmänniskor.
Vad händer om jag handlar av någon som är tjurig? Jo, antagligen kommer jag att bli irriterad för att den anställda är sur. Vad händer då tvärtom? Om jag kommer in dit och är argsint och vresig, antagligen kommer kassörskan/butiksanställda känna likadant som jag skulle göra.
Vad är det för fel med att hälsa och le? Den handlingen kräver nästan ingenting från oss, men du kan sätta ett leende på läpparna hos några andra eller i bästa fall, att ditt leende eller lilla hälsning gjorde någon annans dag. Är det inte en fantastisk tanke?