Men nu tar väntan vid. Månader av väntan. Ännu mera väntan. Väntan och hopp. Mera väntan och fortfarande hopp. Ytterligare väntan och lite mindre hopp.
Den blomstrande hyn har blivit glåmig och blek. Under ögonen tynger mörka skuggor. Hon har slutat äta och kinderna magrar. Blicken är sänkt. Oron gnager.
Sedan, ingen mera väntan. Och inget mera hopp. Inget mer high five, istället en mjuk hand i min. Slapp, utan styrsel. Ögon som vänt sig inåt. Läpparna torra och sammanbitna.
Så, Sverige, knäcker man ett barn.