För några dagar sen kunde man läsa i UNT att folk stod och betraktade rivningen av Grindstugan och beklagade dess förintande. Det finns tyvärr andra och mer störande förändringar i bygghysterins spår att beskåda och beklaga sig över runt om i Uppsala. Gå bara några hundra meter åt söder och du ser Rosendals avskräckande bostadsområde.
Husen i sig är ganska fina men de ligger alltför tätt och inget av den förutvarande naturen syns till mellan husen. Behövs inte grönskande gårdar längre? I veckan har man kunnat läsa om Eriksbergs utbyggnad, allt som är fint i området byggs bort och nya parker ska anläggas.
Varför förstöra befintliga fina stadsdelar för att bygga, som jag ser det, stora opersonliga huskolosser? Dessa blir ju kvar i evinnerliga tider och förfular vår stad. Idén med höghus i skogsmiljö omgivna av höga tallar som gjort Eriksberg så särspräglat, går om intet.
Johan Rudström skrev i UNT 1 februari att ”småskaligheten och närheten till naturen är viktiga faktorer när man väljer att bosätta sig i Uppsala”. Han fortsätter: ”Det enda positiva med planerna är väl en uppfräschning av Västertorg, men den kan man i så fall vara utan”.
Sveriges landsbygd håller på att utarmas, mer folk borde ges möjlighet att bosätta sig där. Om det satsas mer på landsbygden skulle vi alla få plats utan att trängas och utan att förtränga alla existerande grönområden. Varför inte bygga trevliga små samhällen utanför Uppsala, kanske på den ganska så ödsliga sträckan mellan Uppsala och Gävle?