Olov Trosten skräder inte orden när han målar upp en bild av att vargfrågan har hanterats på ett felaktigt sätt. I inlindande formuleringar insinuerar Olov Trosten att forskningen som ligger till grund för den svenska vargpolitiken skulle vara korrupt.
Jag anar att Olov Trosten inte har någon ingående förståelse för hur forskning fungerar och kanske heller inte har läst de vetenskapliga rapporter han kritiserar. Därför tänker jag inte gå in på detaljer i de olika rapporterna.
Jag nöjer mig med att påpeka att i utredningen ”Åtgärder för samexistens mellan människa och varg” som ligger till grund för riksdagsbeslutet fastslogs att 100 vargar är minsta livskraftiga population och att gynnsam bevarandestatus ska ligga över eller mycket över detta enligt det så kallade art- och habitatdirektivet. Den av naturvårdsverket valda nivån är 270 vargar och de allra flesta anser nog det är över eller mycker över 100.
Det kommer alltid finnas personer som tycker vi ska ha fler vargar, men det ändrar inte relevansen i beräkningarna. Att argumentera för fler vargar står var och än fritt men att bedrägligt försöka så tvivel kring forskningsresultat är oerhört beklagligt.
När det gäller Åsa Romson har hon i eftertankens kranka blekhet försökt att ta tillbaka sitt uttalade och, om än otydligt, markerat att hon inte på något vis menade att kritisera Skandulv (Skandinaviska Vargforsknings-projektet). I konsekvensens namn måste man då förstå det som att Romson anser att rapporterna från Skandulv är legitima, precis som vargkommiténs utredning kom fram till.
Till saken hör också att både Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen medverkade i kommiténs expertgrupp.