I den byggboom som de senaste åren präglat Uppsala på ett sätt som inte tycks ta hänsyn till siktlinjer mot stadens monumentala byggnader eller välbehövliga grönytor verkar det inte existera några gränser för ambitionerna. Men någonstans måste det finnas en gräns och Odinslund måste bevaras från nybyggen.
Kommunens tidigare kulturstrateg Lisen Hessner skrev i UNT 26 februari en intressant artikel om den offentliga konstens uppgift med anledning av Erik Krikortz Urbana souvenirer. Vi instämmer helhjärtat i artikelns budskap om konstens frihet och inte minst i hennes förhoppning att ”vår nygamla paradgata får framträda med mer mångfacetterade dimensioner än bara de prydande och förskönande”. Hon hänvisar också till ”universitetets och det fria ordets tempel Carolina Rediviva” som dominerar Slottsbacken.
Men kraften i detta budskap beror ju också på den fria sikten genom grönskan i Odinslund till Uppsalas historia. Detta har varit helig mark länge. Det har också varit samlingsplatsen för första-majtåg och andra manifestationer. Odinslund är själva kärnan i Uppsalas själ och stadens historia. Perspektiven i alla riktningar kring Slottet-Slottsbacken-Carolina-Trefaldighetskyrkan-Odinslund-Universitetet-Gustavianum-Domkyrkan utgör en enhet som inte får brytas upp. Så mindes poeten Einar Malm Uppsala när han i dikten ”Resa till ungdomsstaden” skriver ”Med lövmoln lockar Odinslund/till gamla Carolina./ Än välvas för din lekmansblick/dess lärda labyrinter,/där vinter efter vinter/ i bildningskamp förgick”.
Men vad bryr sig byggnadsnämnden om en gammal, numera rätt bortglömd poet? Och ändå, det är minnena från många generationer som skapat stadens själ. Och som är grunden för dess framtid.