Busskort - fråga om säkerhet

Min son ska vid snö gå i snödrivorna för att inte riskera att bli påkörd, skriver Susanne Einarsson.

Uppsala2015-10-05 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Apropå det här med skolskjuts: kommunens bedömning om hur en väg är farbar eller inte är under all kritik!

Nu har jag en 17-årig son som går på gymnasiet, gymnasiet är inte obligatoriskt, vilket innebär att kommunen inte behöver titta på trafiksäkerheten alls.

Här är det tydligen skrivet i sten, 6,1 kilometer gäller. Förra året fick min son ett busskort av skolan vintertid, då de tittade på hans väg till skolan, i år går inte det längre eftersom kommunen har en annan åsikt.

Vägen till skolan vintertid är ofta mycket hal, man måste cykla eller gå på vägen i mörkret, det finns ingen vägren ens och med snö blir vägen smalare än vanligt. Det är en 70-sträcka 1,5–2 kilometer innan man kommer till en cykelväg (som ofta inte heller är plogad). Det är mycket bilar på vägen vid den tid sonen ska ta sig till skolan, cykla är uteslutet vid snö eller halka. Alltså ska min son vid snö gå i snödrivorna för att inte riskera att bli påkörd, vägen till skolan vintertid kommer att ta mellan 1,5 till 2 timmar.

Jag har ansökt om tillstånd för busskort vintertid och fått avslag. Svaret var att vägen är farbar och under 6,1 km. Tur det då, att den är farbar, annars hade ju den buss som jag ansökte om busskort till inte kunnat ta sig fram.

Är det verkligen värt att skicka ut våra ungdomar i de risker det innebär? Vad kostar det samhället om det händer en olycka som innebär invaliditet, eftersom det nu handlar om ekonomi? Vi har råd att köpa ett buss­kort till sonen, som tur är, men det borde finnas ett mer humant ”tänk” runt detta. Den som beslutar borde själv ta sig fram denna sträcka vintertid i mörkret vid den tid vägen är som mest trafikerad i en vecka för att förstå vad det är de sitter och beslutar på sina kontor inomhus i värmen.

Läs mer om