I dag följde jag med min sexåring för att vara med en dag i skolan. Jag tillbringade dagen bland 28 sexåringar med myror i en kropp som växer så det knakar. 28 barn som är vetgiriga och sociala, som har svårt att alltid vänta på sin tur bland 27 klasskompisar utan måste berätta genast om det de tänker på. Som sitter så trångt att det blir omöjligt att låta bli grannens pennskrin som i sin tur tappas i golvet. En ständig ström av barn på väg till eller från toaletten och många av dom behöver fortfarande hjälp.
Jag äter min mat i en slamrande matsal och utan att jag tänker på det kastar jag i mig lunchen med stigande puls. Och mitt i allt borde det egentligen finnas tid för samtal och uppmuntrande ord till bra bordsskick och modet att hämta mer mat själv, vilket många hellre avstår. Med sorg i hjärtat undrar jag hur många extra assistenter/resursplatser som behövs för att våra små ska få en dräglig skolgång? Hur många orkar fullfölja sin skolgång?
När en förskoleklass inte är full förrän 28 elever klämts in och från åk 4 finns det helt plötsligt plats för 30. De märker inte skillnad på skola och fritids då det är samma vuxna, samma rum och samma matsal, det är bara klockan som passerat ännu några timmar. Är det inte dags att barngrupperna minskas nu, både i förskola och skola?
Allt jag kan hoppas på är att pedagogerna fortsätter finna arbetsglädje, fortsätter utveckla och se varje elevs möjligheter.