På vår överfulla avdelning hade vi 38 patienter. 23 av dessa var redan klara att kunna flytta till ett kommunalt boende eller geriatrisk rehabilitering. Tre hade väntat på operation hela helgen. De återstående 12 patienterna var där av medicinska skäl, det vill säga en knapp tredjedel av alla inlagda.
Att då säga att vi har brist på vårdplatser är lika galet som att vilja ha bättre plats för en lång kassakö på Ica i stället för fler kassörskor.
Ett dygn på ortopeden kostar nästan 8 000 kronor. Lyxsviten på Grand Hotell Hörnan kostar bara 2 995 kronor som jämförelse. Att lägga pengar på fler sängplatser är att inte göra patienter friskare utan sjukare. Vi tvingas blanda personer med multiresistenta bakterier med ännu osmittade. Äldre stimuleras inte i självständighet. Sängliggandet ökar också risken för bland annat lunginflammation.
Trycket på avdelningen gör att personalen slutar. Åtta av tio sköterskor har arbetat mindre än ett år hos oss. Vi får därför ”brist” på sjuksköterskor eftersom vi ständigt måste leta efter nya. Den så kallade platsbristen har tvingat fram rationaliseringar. Vissa är bra, andra är mer nödlösningar.
Det kan inte vara så kul att vänta hemma en vecka på att få sin trasiga handled opererad. Det kan heller inte vara roligt att få veta att operationen man har gått och väntat flera månader på inte kan göras som planerat eftersom vi saknar sängplats och operationsutrymme.
Har vi då en vårdplatsbrist? Sett till andra länder har vi få vårdplatser men det är inte dåligt utan bra.
Man blir inte frisk av att ligga inne på sjukhus. Man blir frisk av att opereras, rehabiliteras och få komma hem.