Det oprovocerade vÄldet
KRĂNIKA. Jag var i Uppsala förra helgen och hĂ€lsade pĂ„ en vĂ€n. Veckan innan hade han misshandlats av flera okĂ€nda killar pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n en klubb i Stockholm.
Foto: Fotograf saknas!
Det hĂ€r Ă€r en insĂ€ndare. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
NÀr vi satt runt köksbordet och pratade om den dÀr kvÀllen sa han att han mÄdde dÄligt nÀr han sÄg brottslingarnas ansikten framför sig, men vÀrre var att minnas ansiktena av dem mÀnniskor som bara gick förbi, de som inte ingrep, de som inte yppade ett ord, trots att han hade vÀdjat om hjÀlp.
De senaste dagarna har jag tÀnkt extra mycket pÄ vad vi som betraktare kan göra nÀr vi ser orÀttvisor eller rena brott som i det hÀr fallet. MÄnga Àr rÀdda att ingripa fysiskt, vilket jag har respekt för. Men att ingripa Àr inte detsamma som att ta till vÄld. Jag Àr till exempel rÀtt bra pÄ att gapa. Ser jag nÄgot som Àr fel sÀger jag (oftast) ifrÄn genom att öppna munnen och antingen prata, gapa eller grÄta. Det Àr ocksÄ att ingripa, att ha modet att sÀga ifrÄn och ta ett ansvar för det som hÀnder runt omkring oss. Jag Àr stolt över den egenskapen och tackar alla skitstövlar för den; de som korsat min och Àven andras vÀgar för dem har fÄtt mig att utveckla det hÀr draget.
Den som tycker det Àr jobbigt att höja rösten kan göra annat. Till exempel ta fram mobilen och fota eller filma brott och sen anmÀla och anvÀnda sig av det som bevis. Det kan underlÀtta brottsutredningar.
Tillbaka runt köksbordet och det sönderslagna ansiktet jag ser framför mig.
Om en enda mÀnniska hade höjt rösten den dÀr sena kvÀllen i centrala Stockholm nÀr misshandeln skedde sÄ hade den personen kanske inspirerat och gett mod Àven till nÄgon annan som hade gjort detsamma. Men det hÀnde inte. SÄ vad Àr vi rÀdda för? VÄr egen sÀkerhet? Eller Àr det sÄ att vi följer den sen barnsben inprÀntande parollen: "sköt dig sjÀlv och skit i andra".
Vissa menar att vi, likt Norge, Danmark och Frankrike, behöver en civilkuragelag för att folk ska börja tÀnka till, att vittnen till brott ska kÀnna att det enda rÀtta Àr att försöka ingripa pÄ nÄgot sÀtt. Men motstÄndarna tycker att det endast bidrar till att medicinera symptomet och inte sjÀlva sjukdomen, alltsÄ attityden. De anser ocksÄ att det redan finns en del lagar som gör att folk som inte ingriper kan straffas. Om det Àr sÄ, kan det rÀcka med att vi i mycket större utstrÀckning i skolan, hemma och pÄ arbetsplatser pratar om motton som "sköt dig sjÀlv men sÄ klart ocksÄ andra" istÀllet?