Här kommer en redogörelse för vad som hänt med småviltet. Man undrar om det ska behöva gå lika illa för de större viltet.
Jag är en gammal bonde som följt djurlivet i 60 år och har kunnat följa olika förändringar bland de vilda djuren i verkligheten. I början av 1950-talet var duvhöken lovlig för skyddsjakt i närheten av foderplatser. Jag fångade då fem-tio duvhökar varje år under minst tio år. Då hade vi mycket rapphöns, fasaner och harar överallt. Det var alltid skönt och roligt att titta på djuren när man satt och körde i lantbruket, ofta 10-14 timmar om dagen. Att se småviltet piggade upp. Då kom förbudet att fånga hök! Och sedan minskade småviltet drastiskt! Jag varnade för effekten redan då.
Nu har vi fått en folkgrupp som är så långt från verkligheten att man baxnar och som tycker till och tror om det mesta. Från ornitologer och så kallade naturvänner hade man i samband med hökförbudet gjort en räkning och kommit fram till att det bara fanns 900 duvhökar i landet. Ett år senare var siffran 2 800. En sådan ökning är ju orimlig. Alltså var duvhöksräkningen en ren gissning. Vi hade redan före förbudet fler duvhökar än vad som finns i dag. Och vad ska de leva på om inte småvilt?
Numera är det en stor händelse att få se fasaner, rapphöns eller harar. Jag har med egna ögon sett när höken jagar både fasaner, rapphöns, duvor, harar och ekorrar. På senare tid även sparvhökar. En annan händelse var när grågässen började föröka sig och gjorde stor skada på nysådda åkrar. Då ville vi ha licens att skjuta två gäss i skrämselsyfte. Nej, sade ornitologerna, de är alldeles för få. När vi fick avslag begärde vi att någon av alla dessa djurvänner skulle ställa upp och skrämma bort gässen. Ingen ställde upp. Vi fick till slut vår licens. Nu finns de ändå tusentals grågäss och kanadagäss. Jag avhåller mig från personangrepp. Jag vill bara visa på fakta och vikten av en balans mellan predatorer och bytesdjur, det vill säga vikten av mångfald i stället för enfald!
Berndt Eriksson
Dalby
Dalby