Den brand som rasar i Bergslagen är en katastrof. Ändå tar det tid innan SVT får till en bevakning. Hur använder man sedan sin sändningstid?
Det är uppenbart att det behövs samling, om krisen ska lösas måste alla krafter arbeta tillsammans. SVT har möjlighet att bidra på olika sätt, särskilt för att skapa samhörighet med människor i de utsatta områdena.
SVT intervjuar två brandmän som kommit tillbaka från infernot. Som tv-tittare vill jag veta; Hur ser det ut i skogen, på vilket sätt brinner det, hur arbetar de, vad har de för utrustning, hur får de fram vatten? Journalisten frågar: Hur känns det nu när vinden verkar mojna? Brandmannen ser gråtfärdig ut, men han tycker att det känns bra att vinden dämpats.
Journalisterna verkar bortkomna. De ger orterna, som är begrepp i svensk industrihistoria, fel namn. De vet inte var de befinner sig, vilka värden som brinner och vad som hotar de människor som lever här.
Under kvällen intervjuas landshövdingen, räddningsledaren och försvarsministern. Alla får samma fråga; vems fel är det att branden spridit sig? Vems fel är det att brandflyget är försenat? Eller: När, Var och Hur kan vi starta drevet och i så fall mot vem? För mig som tv-tittare är intervjuerna fullständigt meningslösa. Syftet är överhuvudtaget inte att upplysa samhällsmedborgarna. I bästa fall förväntas vi vilja se blod, det sista man vill se i en katastrofsituation. Man blir illa berörd, människor har dött i branden.
Vi får rapporter om att människor tvingats överge sina hem. Jag undrar hur de fick besked om evakuering, vad tog de med sig, vad såg de när de lämnade området? Hur känns det? frågar journalisten. En fråga som man inte kan besvara inför en tv-kamera.
Vi får rapporter om att enskilda startat Facebookgrupper för att organisera hjälpsändningar till Bergslagen, både till brandmanskapet och till de drabbade. Vad behöver de, frågar jag mig, kan jag bidra? Journalisten frågar: vad tycker du om att folk ger saker? Jo, hon tycker att det är bra.
Jag får höra att man genom enskilda initiativ lyckats flytta 500 hästar och kor. De mår inte bra av röken, säger en medhjälpare. En kommentar som inger hopp. Människorna i vårt samhälle kan samlas när det behövs. Men i denna samling har journalisterna ingen del.
Kerstin Berglund
Uppsala