Det kändes lite förvirrande när jag läste att kommunen tänker avveckla en av de ändå så få öppna förskolorna i Uppsala. Helt ofattbart med tanke på Socialdemokraternas positiva attityd till oss invandrare.
Jag är mamma till fyra barn och trots att jag inte är på öppna förskolan så ofta nuförtiden, blev den mitt och mina tre äldre barns andra hem. Där lärde de sig sina första svenska ord, svenska barnramsor och sånger, där träffade de sina första kompisar och började uppfatta att svenskar ibland gör annorlunda än hur vi föräldrar gör. Allt detta tryggt i sin mammas närvaro.
Men jag lärde mig också mycket där. Jag kände ingen i området där jag bodde när mitt första barn föddes. Jag kunde ingen svenska. Öppna förskolan blev en naturlig mötesplats för mig och andra småbarnsföräldrar. Där började vänskap som varar.
Jag som invandrare lärde mig grunderna i svenska språket med hjälp av barnramsor och sånger. Där lärde jag mig från andra föräldrar hur man säger: Vad duktig du är! Vilken fin klänning du har! Vad gott! Där blev jag bemött med den största respekt och fick se att man kan bemöta andra på samma sätt trots att de har en annan hudfärg, bekänner sig till en annan religion eller har olika åsikter. Där uppfattade jag hur svenskar gör.
Öppna förskolan blev som en färja som tog mig in i det svenska samhället. Med tanke på att familjen är det enda som många som kommer till Sverige har, behövs det skapas fler möjligheter för familjer (och enbart för dem med små barn) att kunna integreras i samhället. Inte att splittra familjen och integrera varje familjemedlem enskilt (då blir integrationen säkert intensivare, men knappast bättre).
Jag vill gärna se flera öppna förskolor där invandrare också ska arbeta och hjälpa de nyanlända på samma väg som de själva gått.