Att politiker svikit skolan förvånar inte. De brister i insikt om vad som krävs och tror att omorganisation och något så korkat som legitimation kan avhjälpa problem som beror på ökande krav på lärarna, större klasser och allt svårare arbetsuppgifter. Värst är dock lärarfackens otroliga flathet. Man har år efter år accepterat försämringar utan att sätta ner foten.
Stridsåtgärder borde satts in för många år sedan med strejk samt blockad av entreprenörer som dumpar arbetsvillkor. Det är patetiskt när Lärarförbundets ordförande i tv beklagar bristen på lärarstudenter när det är fackens flathet som underminerar lärarnas vardag.
Under tidigare år har svensk skola hållit hög kvalitet med en stor mängd lärare som inte alltid levt upp till formella krav men ändå gjort ett mycket kvalificerat arbete. När nu lärarbrist väntar drar man bort denna betydelsefulla resurs. Det är så idiotiskt att man knappt tror det är sant. Är intresset för läraryrket större efter reformen? Svaret är nej.
Förstatligad skola, ökad lärartäthet, minskad detaljstyrning samt mer resurser och högre lärarlöner. Det är enda vägen framåt.