När jag kom fram till Ekebygymnasiet såg det slitet och tråkigt ut, och jag sa till mig själv när jag klev ur bilen ”Här kommer jag aldrig att gå”. Sedan gick jag in. I korridoren där samhäll/journalistikprogrammet höll till möttes jag av Nadja, en fantastiskt engagerad lärare som fortfarande betyder mycket för mig.
Hon, tillsammans med andra lärare och elever, berättade om alla fantastiska projekt som erbjöds på sam/journalistik. När jag satt i bilen på väg hem så log jag, för det kändes i hela mig att jag hittat precis det som jag letat efter.
Detta var något som bekräftades gång på gång under de tre år som jag gick på Rosendalsgymnasiet. Jag har aldrig någonsin ångrat mig och jag kan tänka tillbaks på den där dagen som den dag där jag gjorde ett av mitt livs bästa val.
För under de tre åren växte jag inte bara som människa, utan även som skribent. Jag utvecklades och förbereddes inför universitetet och jag har många gånger känt att jag där har haft ett försprång vad gäller uppsatsskrivande, käll- och kritikhantering, och när mina universitetsklasskamrater såg ut som frågetecken angående referenshantering så var det något jag redan hade arbetat med under tre års tid.
Under de tre åren utvecklades också min självkänsla och mitt självförtroende. Detta har jag mina lärare på sam/journalistikprogrammet att tacka för. De bekräftade och gav feedback på våra arbeten som jag aldrig annars har varit med om. De tog sig tid. De skrev fantastiska kommentarer som ibland var en sida långa där de uppmuntrade och berömde. De fick en att känna sig viktig och som att man kunde göra precis vad som helst. Att påstå något annat än att de är engagerade, fantastiska, inspirerande lärare och personer är bara fel och oärligt.
Det har varit en ära att få lära sig av dessa lärare. De är ett härligt gäng som kan få en hel klass på 40 individer att skratta vid en historiegenomgång, som aldrig ger upp hoppet om en fast matematiken var tuff, som ser varje individ och frågar hur det är en dag när man är nere (fast det är högvis med arbete på deras skrivbord). De är lärare som man återkommer till även sju år senare för att fika med och visa upp sitt förstfödda barn för.
De är lärare som man aldrig kommer att glömma, och det är lärare som dessa man önskar att alla kunde få ha.