Mindre klasser och höjda lärarlöner är visserligen ett steg i rätt riktning, men vad som verkligen behöver ändras är elevernas inställning. Bra lärare och motiverade elever hänger självklart ihop, men saknas motivation och engagemang från elever spelar det ingen roll hur bra lärarna är.
Jag har under perioder också varit omotiverad i skolarbetet. Men när jag läste Malala Yousafzais självbiografi “Jag är Malala”, om flickors rätt till utbildning, ändrades mitt sätt att se på skolan.
Det finns miljoner barn i världen som inte får gå i skolan. Är det inte bäst att ta vara på våra egna rättigheter till utbildning och göra det bästa av dem? Det avgörande är när det händer något i huvudet på eleverna, när man får något att arbeta för.
Boken fick mig att inse att den skola och utbildning jag går till varje dag är någon annan redo att dö för. Den insikten var viktigt och gav mening till mina studier. Den inspirationen är vad alla svenska elever behöver. Med eller utan Malalas hjälp.
Att väcka elevens egen potential och intresse är viktigast av allt, inte att följa kursplanen till punkt och pricka i alla lägen. Och vilka vet egentligen bäst, de som ser på när vi lär oss, eller de som faktiskt sitter där i klassrummen?