Jag vill som ordförande i Handikappföreningarnas samarbetsorgan (HSO) ge min bild av den nya färdtjänsten. Systemet är delvis ett uttryck för politisk ideologi, som också återfinns hos en del tjänstemän, men även ett tecken på att domstolar allt mer formar politiken.
Ofta nämns bristen på valfrihet. Politiker och tjänstemän tycks vara överens om att EU-anpassning av LOU inte tillåter oss att välja mellan olika taxibolag. Hur kan i så fall anställda som reser i tjänsten själva välja vilket av de upphandlade hotellen de vill bo på? Varför kan man inte med ramavtal upphandla ett antal taxibolag som vi som reser i färdtjänsten kan välja bland?
Samåkningen har lett till märkliga omvägar, slöseri med vår tid samt svårighet att passa tider. Uppsala är en liten stad, där över 90 procent av färdtjänstresorna är kortare än tre kilometer. Att under dessa förhållanden lägga resurser på att skapa samåkning är inte försvarbart. Datorsystemet kostar pengar och, vad värre är, har tvingat kommuner att skapa upphandlingskriterier som bättre passar datorsystemet än en marknadsmässig prissättning.
Dessutom är det inte miljövänligt. Det blir färre bilar på gatorna, men är verkligen en bil som kanske kör sex kilometer bättre för miljön än tre bilar som kan köra en kilometer vardera, direkt från punkt A till B? Här saknar jag även principfrågorna: Varför ska vi knappa fyra procent, som måste använda färdtjänst för att röra oss som övriga fotgängare och cyklister, stå för en upplevd miljöbesparing?
HSO godkände zonindelad prissättning likt kollektivtrafikens. Likaså skedde samverkan kring inrättandet av beställningscentralen. Däremot har vi blivit helt överkörda när det gäller prisnivån och det övriga regelverket.