Utifrån mina kunskaper på vetenskaplig grund om hur barn, ungdomar och vuxnas lärande sker på hjärnans villkor, bör undervisningen, alltså förmedling av kunskaper (att lära ut) ersättas med det lärande som ordet paidagogia beskriver (paid = barn och agogia = vägledare) – lärare som vägledare av elevens lärande.
Enligt våra pedagogiska proffs (professorerna), som de kallar sig, så är lärarens uppgift att med former och metoder åstadkomma elevens lärande. Ett tydligare exempel på undervisningens brister redovisar de nio historievetenskaparna i UNT på debattsidan 2 januari 2013 då deras elever inte lär sig humanistisk vetenskap. Det beror på att de inte förstår svenska: ”eleverna har inte det redskap (svenskan) som är nödvändigt för att de över huvudtaget ska kunna ta till sig kunskap”. Därför har de som lärare ”stora svårigheter att ens åstadkomma en acceptabel kunskapsnivå”. Elevens oförmåga att lära sig är orsaken till underkända betyg – inte lärarnas.
Deras uppfattning godtas av våra skolpolitiker. Enligt mina kunskaper om elevens lärande så är det skolpolitikerna som inte hänger med – de behöver ha särskilt stöd. Till dess ska vi vara tacksamma för att vår lärarkår är lojal och gör sitt yttersta för att eleverna ska lära sig trots bristen på de rätta verktygen. I allmänhet saknas kunskaper om hur barn, ungdomar och vuxna lär sig på hjärnans villkor. Läraren legitimeras utan att få lära sig hur ”eleven lär sig” efter hjärnans evolutionärt skapade förutsättningar.
Hjärnan är ett fortlevnadsorgan, precis som magen, lungor och hjärta. Dessa kan inte påverkas av viljan, men de behöver näring för att fungera, liksom hjärnan behöver information att bearbeta för att lära sig. Det är människans tänkande som producerar kunskaper och värden – inte kunskapsförmedlingen.