Kommentar till insändare av Ann-Katrin Nnamaka 10/5
Det känns ledsamt att läsa denna insändare från Ann-Katrin Nnamaka och jag är så tacksam att jag inte har behov av färdtjänsten – i varje fall än så länge.
Som det nu blivit är inte färdtjänsten längre en tjänst till alla som behöver hjälp i sina liv för att kunna få livskvalitet i vardagen. Hjälp med något så enkelt som att kunna åka eller förflytta sig från sitt hem till arbete, butiker, sjukvård, till vänner och släkt, tandläkare, frisör, apotek, konsert eller bio, till stan eller köpcenter (listan kan göras lång).
Detta är alldeles självklart för de allra flesta som har egen bil, eller som kan åka kommunalt eller kanske cyklar obehindrat. Man tänker inte på hur det skulle kännas att vara så beroende av färdmedel att man skulle kunna vara förhindrad att ta sig dit man vill, vid vilken tidpunkt man själv vill.
Att politikerna liknar färdtjänsten vid en form av kollektivtrafik är ju helt befängt. Det är ju när man inte klarar av att åka kollektivt som man måste få färdtjänst och om man har det behovet så finns det naturligtvis olika behov hos olika individer beroende på vad de har för sjukdomstillstånd. Detta ska tillgodoses så långt det är möjligt och inte tvärtom som det nu har blivit, att dessa personer ska anpassa sig efter färdtjänstens tider och färdvägar och åka runt och hämta folk för samåkning. Vissa kanske inte ens klarar av att åka ihop med andra?
Ann-Katrin Nnamakas insändare beskriver så tydligt hur svårt det kan bli när man blir så sjuk eller rörelsehindrad att man behöver färdtjänst.
Färdtjänsten ska vara ett stöd och en tillgång för alla som är i stort behov av den och inte ett hinder.
En dag kanske vi alla behöver anlita färdtjänsten och som den framställs i dag är det inget jag känner mig trygg med i framtiden.
Jag hoppas någon politiker läser och besvarar Ann-Katrin Nnamakas insändare.