Jo, förresten. Uppsalapolitiker är förtjusta i övertygelsen om att få hysa ett nytt byråkraticentrum. Argumenten för att ha få regioner istället för fler län är pinsamt dåliga:
”Det blir större resurser”. Jaha, 5 potatisar i 5 kastruller är lika många som 25 potatisar i 1 kastrull. Eller?
”Det blir enklare kommunikation”. Jovisst, ju färre som blandar sig i desto enklare för chefen att fatta beslut.
Länsindelningen som gjordes för några hundra år sedan är såklart oförenlig med nutida maktideal. Förr var det självklart att en landshövding gick statsmaktens ärenden.
I modern tid har det allt oftare hänt att landshövdingar representerar länet mot sittande regering. Irriterande såklart men mänskligt. De föreslagna regionerna borgar för att centralstyrets direktiv åtlyds utan knot. Det blir ju inskolade politruker som effektuerar givna order.
Och ett nytt steg i byråkratitrappan ger fler karriärmöjligheter för rättrogna.
Nog är det rimligt att cirka 150 mil långa och 30 mil breda Svea Rikes centralmakt har kvar ett drygt tjogtal kontaktbara representanter med entourage ute i landet.
Det har visserligen förekommit att Landshövdingar fått identitetskris och börjat representera oss medborgare mot staten men det tål vi. Folkomröstning kommer förstås inte på tal i denna för allmogen alltför svåra fråga.