Replik på Lasse Janssons insändare torsdag 16/10.
Modern jakt är viltvård och i den ingår avskjutning som ett av inslagen. Ingen människa skulle vilja leva, eller ens kunna leva, med den rovdjurstäthet som nu återfinns i Tjernobyl och anledningen till att viltpopulationerna har ökat där är inte att det saknas mänskliga jägare, utan att det inte finns någon mänsklig verksamhet alls längre, inga samhällen, inga jordbruk, ingenting människorelaterat.
Människan tar stor plats och andra stora djur blir alltid undanträngda där människor lever.
Vad gäller älgjakten specifikt är det som med annan jakt där viltslagens sommarpopulationer är större än vad det tillgängliga vinterbetet förmår att försörja, så att man skjuter av ett antal älgar för att de som sedan blir kvar över vintern kan äta i stället för att svälta.
Några kanske minns älgboomen i början av 1980-talet, när tusentals älgar svalt ihjäl på grund av att länsstyrelserna inte hade hängt med i ökningen av antalet älgar och därmed delat ut för små avskjutningskvoter.
Med andra ord, viltförvaltarna, de som jagar, ser till att älg- och rådjursstammen inte blir för stor så att skogen blir full av ihjälsvultna djur.
Att de som väljer att vara jägare sedan tycker om sin verksamhet är väl ganska självklart, för varför skulle någon som inte vill jaga behöva göra det? Ingen tror väl på fullt allvar att vi skulle skulle kunna hantera klövviltet utan jakt?
Jag har varit jägare i hela mitt vuxna liv, men nu har jag slutat med jakt och gått över till att jaga med kamera på grund av sjukdom. Eftersom jag har erfarenhet av båda formerna kan jag med säkerhet påstå att skillnaden i spänningsupplevelse när man sitter med en bössa jämfört med när man sitter med en kamera är noll och glädjen när man lyckats ”skjuta” det vilt man ”jagar” är precis densamma oavsett om jag tittar i kikarsiktet eller i kamerasökaren.