I dag är storspoven borta som häckfågel sedan länge. Jag har spanat efter rastande småfåglar regelbundet och kan konstatera att många insektsätande småfåglar är färre än jag någonsin sett tidigare. Ändå har jag följt fågellivet sedan mitten av 1950-talet.
Omfattande utdikningar har skett förr i svensk natur. Kanske trodde någon att utdikningarnas tid var förbi. Men så icke. I en insändare i UNT 2 april i år tar Hans Ringstam upp vad som sker på Kungsängen, ett av få kvarvarande våtmarksområden. Breda diken har under vintern rensats och grävts upp för att avvattna området.
SLU är största markägare. SLU:s kommunikationschef, Tina Zethraeus, svarar. Hon framhåller att de åtgärder som vidtagits på Kungsängen syftar till bättre spannmålsodling genom att vattennivån inte tillåts stiga.
Våtmarker är en bristvara i dagens samhälle. Man behöver bara kasta en blick ut över slätten runt Uppsala för att konstatera detta. Åkrar för odling av spannmål ser man på många ställen, stadsnära våtmark bara på Kungsängen.
Alla fåglar har inte drabbats. Växtätare, gässen som betar odlade grödor och kajor som äter spillsäd, finns i stort antal. Fiskätande fåglar, som skarv och tärna, klarar sig på fisk i ån. Allra sämst har det gått för vissa insektsätare och för arter som behöver större våtmarksområden, som storspoven. Insektsätarna är flyttfåglar. De har vintertillhåll i Afrika eller Asien och kommer till oss för sin fortplantning. Vi har alltså ett speciellt ansvar för den gruppen fåglar. Exakt hur den kraftiga minskningen gått till vet jag inte. Uppenbart är dock att vad som möter blicken är modern stordrift, till exempel jättelika veteåkrar till synes utan ett ogräs och helt livlösa, bortsett från veteaxen.
I Uppland har vi några få våtmarker. Hjälstaviken är den främsta. Området vid Hjälsta är inte stort men det fungerar numera som en magnet på de fåglar som finns. Fåglarna liksom fågelskådarna dras dit.
Nu är det lyckligtvis så att våtmarker går att återställa med modern teknik. Det som behövs är att viljan finns. Speciellt för Årike Fyris är att vatten finns i Sävjaån. Därifrån kan det ledas ut till markerna på östra sidan Övre Föret. Uppsala kan med rätt insats få en attraktiv våtmark. Vi kan med relativt små medel få ett stadsnära naturområde långt utöver det vanliga!