Det fanns inget tydligt registreringssystem för nya patienter: man ombads ringa på en klocka, men denna besvarades aldrig, utan i stället tittade en sköterska in i väntrummet då och då (jag skulle gissa 3–4 gånger i timmen) för att se om ’det kommit några nya’.
Vi föräldrar fick själva hålla reda på vår turordning och förklara för nyanlända hur systemet fungerade.
Väntetiderna var helt orimliga. Efter registrering och ’triage’, det vill säga förundersökning av en sköterska, fick min dotter som led av svåra knäsmärtor vänta sex och en halv timme på att träffa en läkare!
Naturligtvis förstår jag att allvarliga sjukdomsfall måste få förtur, men det kan inte under några omständigheter vara rimligt att tvinga ett barn att vänta så länge; är det så hårt tryck på verksamheten måste det vara möjligt att ta in extra läkare.
Allt detta var dock inte det värsta. När vi var på bokat återbesök (även denna gång med nästan fem timmars väntetid) delade vi under ungefär en timmes tid väntrummet med en hostande liten flicka, täckt från topp till tå med röda utslag. Jag är ingen läkare, men så vitt jag kunde avgöra hade hon fullt utvecklad mässling. Hur i hela friden fungerar en sjukvårdsorganisation som tillåter ett barn med en allvarlig och smittsam virussjukdom att dela väntrum med andra vårdsökande? Det här barnet borde ha uppmärksammats så snart det kom in och förts till ett separat väntrum. Själv hade jag mässling som barn, och min dotter är vaccinerad, men det kan ju finnas både ovaccinerade och individer med nedsatt immunförsvar bland de andra väntande barnen. Det är uppenbart att organisationen på barnakuten för närvarande är så bristfällig att den inte bara ökar barnens lidande utan också riskerar att exponera dem för potentiellt farliga infektioner. Skärpning!