I tisdags så tappade jag andan. Jag tar två steg in i min stora trea, som vanligtvis brukar kännas som ett palats. Men palatset har förvandlats till en etta liggandes i vakuum denna eftermiddag. Jag finner min trettonåriga lillebror gråtande i vardagsrummet, paralyserad av chocken han befann sig i. Sedan berättades historien som fick mig att tappa andan.
Han hade tagit sin vanliga busstur hem från skolan, den bussturen han för några månader sedan hellre undvek för de potentiella farorna hans egen hjärna skapat. Jag som alltid varit den modiga, naiva och oförstående storasystern, brukade små reta honom för det här, jag menar, vad skulle egentligen kunna hända på den tio minuter långa bussresan? Tre killar, två av dem dubbelt så stora som min lillebror, kliver på bussen. De börjar sin bussresa med att ställa till bråk med andra passagerare, min lillebror reagerar men försöker tänka bort detta faktum. Dessa extremt lågbegåvade varelser måste då dock ha märkt detta och ha tänkt något i stil med ”äntligen har vi hittat en ensam liten pojke som sitter intryckt vid fönstret, så som vi har letat! Ja, det är på tiden att jag får må lite bättre inombords genom att trycka ner någon annan”.
”Kommer de göra mig illa?”
De var den frågan min lillebror ställde sig själv när en av dem försöker slinka ner handen i hans väska. Även när en av dem klappar till honom i bakhuvudet. Japp, och när de tar deras handflator mot hans ansikte. Också när de inte låter honom kliva av bussen. Men höjdpunkten på min lillebrors resa var nog när han gått av och de tre störiga grabbarna började förfölja honom, och som körsbäret på den gudomliga marängsvissen, är när de bestämmer sig för att skratta åt honom då han gömmer sig i ren skräck.
Nämnde jag att min lillebror går i sjunde klass förresten? Nämnde jag att dessa killar gick på gymnasiet eller var äldre? Nämnde jag att bussen var proppfull och ingen sa ifrån?
Nej, en buss blandad med alla generationer bara såg på. Så jag frågar dig, hade du försvarat min lillebror? Hade du litat på att någon försvarat dig ifall du suttit i samma sits?
Jag tror att det är så att man är för rädd att själv bli utsatt. Man blir så rädd att man ska stå där i centrum och skälla ut de människor vi själva har gett makten. Men i slutändan ändå känna sig underlägsen. Tänk om alla på den där bussen hade sagt ifrån? Tänk om vi tillsammans hade kunnat få de där pojkarna att känna sig lika små som de fick min lillebror att känna sig. Det här behöver inte vara en ”tänk om” situation. Ifall vi vet att vi inte står ensamma, då vet jag också att vi kommer klara av det här. Om jag någon gång bevittnar en liknande händelse, då kommer jag säga ifrån. Och jag förväntar mig att du finns där att backa upp mig, så vi tillsammans kan visa var fan skåpet ska stå.
Min personliga hälsning:
Jag hoppas att du som någonsin tryck ner någon också får känna min lillebrors rädsla i den stunden. Jag hoppas du får känna en storasysters sorg när hon fick reda på det här. Jag hoppas du får känna den skuld varje människa som inte sa ifrån kände i efterhand.