Utbildningsnämnden har lyckats åstadkomma ett underskott på 54 miljoner. De försöker då kompensera det genom att göra sig av med det som de själva betraktar som försumbart. Med andra ord så lägger de ner de utbildningar som de inte har någon respekt för och saknar kunskap om.
Redan 2012 började det dyka upp varningstecken på att detta var på väg att hända i ett försök att städa upp i räkenskaperna. Churchill sägs ha kommenterat ett förslag om att skära ner på kulturbidragen i England under andra världskriget med orden ”Then what are we fighting for?”. Huruvida han verkligen sa det är omtvistat, men lika fullt är frågan berättigad. Vad är det då vi kämpar för, om inte för att alla ska få chansen att bejaka sina drömmar?
Alla människor vill nyttja kultur. Gå på teater, dans och bio. Alla nyttjar vi och vill ha kultur, men för att detta ska kunna uppstå så måste människor få chansen att utveckla sin kreativitet och lära sig hantverket. Kultur är något vi behöver, men så fort hårdare tider anas är det den det dras in på. När det i själva verket är då vi behöver den som mest.
Alla vill ha kultur, men ingen vill satsa pengar på den. En ekvation som inte går ihop. Det som upprör mest är oviljan att förstå: att ett samhälle utan estetiska och konstnärliga ämnen resulterar i folk som har enorm kunskap, men inte kan använda den kreativt.
Vi gick teaterlinjen 2005–08. Där fick man uppleva känslan av att ha hittat hem. Du befann dig bland folk som delade dina intressen. Att få möjlighet att utvecklas och växa i en miljö där det inte sågs som konstigt att vara sig själv kan väl inte vara annat än berikande? Ingen dömde ut dig, utan du möttes av kärlek. Människorna omkring dig gav dig stöd, eller sa till dig att skärpa dig. Vår klass har valt olika vägar, men alla hittade något viktigt i det estetiska, nämligen nyckeln till oss själva.
Så snälla beröva inte Uppsala dessa program. Beröva inte samhället en ny generation konstnärer.