Det talas mycket om sjunkande kunskapsnivåer i skolan nu. Det kan inte gälla mina barnbarn. Där har jag fått intrycket att det snarast är tvärtom. Varje gång jag hämtar dem från skolan så kommer de med något nytt, med rikare ordförråd och utvecklad språkbehandling. På väg till hockeyn, kören, fotbollen eller dansen är det jag som får lära mig något nytt, om ett nytt land som jag nästan inte kände till, ett nytt tekniskt begrepp, en ny sång på ett främmande språk. Deras engelska har förbättrats till uttal och ordförråd. Förra året började de dessutom med ytterligare ett främmande språk, eller så är det vad de ska göra till hösten. Vid matbordet får jag del av en ny maträtt som de lärt sig behärska i hemkunskapen. Deras tekniska förmåga överstiger farfars, än mer för varje år som går, den intellektuella lösningskapaciteten har ökat sedan vi förra gången stod inför ett problem, och den kulturella vidsyntheten märker jag, sedan föregående bilskjuts, att de har tränat upp i en långt brokigare skolvärld än den som gällde två generationer tillbaka.
Detsamma gäller deras lärare. Mitt intryck är att det där också gäller stigande kunskapsnivåer. De har varit på studiedagar och kurser, de har inte sällan skaffat sig vidareutbildning på egen bekostnad, de har blivit dubbelutbildade med kapacitet för flera ämnen och nivåer.