Kenneth Johanssons insändare har verkligen mina sympatier angående sänkta löner och oron för att de skapar ett större glapp mellan en elit och en tillvaro som livegen för dem med sämst ersättning. Att sänka de högsta lönerna är en spännande tanke. Kanske skulle många högavlönade göra det frivilligt om de fick följa den som tar del av sänkningen – ett häftigt mentorskap i en desperat tid.
Men med all information tillgänglig för var och en tycker jag samtidigt att det är svårt att blunda för ett obehagligt faktum. Vår möjlighet till dagens komfort och sociala trygghet i Sverige och andra konsultsamhällen beror på att både jag, Kenneth och alla andra sitter fast i ett spel om resurserna där all vår konsumtion medvetet eller omedvetet håller kvar fjärran människor i slavliknande förhållanden – fast alltså på ett geografiskt avstånd, vilket bedövar vårt samvete.
Två frågor uppstår som någon annan kanske har svar på: Kan vi ha värdiga kvalitetsliv utan stor köpkraft? Kan vi blunda för att ett av produktionsmedlen som under decennier skapat vårt välstånd i Sverige nu är här? Arbetskraft. Visserligen i hög grad traumatiserad och i många fall överkvalificerad för ett eventuellt uppdrag att flytta hem produktion till vårt land igen, men om jag inte tycker att lågkostnadstillverkning av livets ”nödvändigheter” ska ske inom synhåll bör jag kanske gå en rond med min dubbelmoral.
Känsliga frågor om etik dyker upp men den som tycker det är normalt att köpa fempack herrkalsonger för 49 kronor bör fundera på skillnaden mellan minimala löner här eller där. I en version av framtiden kan drickbart vatten och odlingsbar mark vara nummer ett, allt annat sekundärt. Jag upplever dessutom att den extrema koncentrationen av rikedom som insändaren Kenneth påtalar i huvudsak möjliggörs i andra delar av världen än just Sverige (undantaget gruvnäringen) även om vi alla här hemma deltar i det partyt. Det blir bara väldigt lite tårta för de flesta här också.