Men detta inlägg berör mera det prekära läget på landsbygden, ty det är den som det krisar för, men kan samtidigt bli en lättnad för staden. Landsbygden är i ännu större utsträckning i behov av nytt blod för sin överlevnad, ty där är livet ödesmättat och det är krisstämning.
Nu frågar den med en enkel hjärna om inte Uppsala redan har växt färdigt? Jag sätter ytterligare en punkt under Kersti Kollbergs stora frågetecken vad gäller klåfingrigheten i att skövla och förstöra det som varit bra.
Staden har ju redan tagit en stor del av Fyrisängarna, Vaksala gärde, en del av Danmark och som nu är asfalterade vägar, rondeller eller tomter. Vet man vad man gör? Om framtiden vore här, låt säga femtio, hundra år, kanske är det då straffbart att ta tio kvadratmeter åkermark att bygga på, hoppas inte, men ingen garanti lämnas på löftet.
På bekostnad av det som är kvar, ja, vad är kvar? En fattigbygd, berövad sina familjejordbruk, med alla tomma ladugårdar som minner om den blomstrande kultur som där fanns en gång i tiden. Sina skolor, affärer och annan service som har dragits in av besparingsskäl. Måste vi tömma alla resurser innan vi kommer till sans?
Städerna tillsammans med riket och kronan har i alla tider tagit sina resurser från de sämst ställda i samhället och det är med få undantag som resurserna gått motsatt väg, från staden och ut på landet. Nu är man beredd på att ta det sista och det är marken, den som ska vara landsbygdens levebröd, därtill tänker man röva bort de gröna oaserna i staden, den som så väl behöver dem.
Man hejdar sig inte, trots att det kan få oersättliga värden att gå till spillo. Förgiftar det fina dricksvatten som Uppsala ännu har. Betänk ni vid styret att det finns länder där invånarna måste köpa sitt vatten. Det räcker så väl att Östersjön är förgiftad och döende, att fisken därifrån är svartlistad i EU.
Bry Edra hjärnor i stället om något väsentligare, som att bromsa förgiftningen av jord, luft och vatten.
Ta ett steg tillbaka och titta i backspegen, försök komma underfund om hur våra förfäder förvaltade jorden vi ärvde. Själv har jag gått i mina fäders spår, varit ekobonde i minst trettio år och inte tillfört några kemiska produkter till jorden. Min alarmklocka ringde redan på 50-talet då vattenprovet i täckdikningsögat talade om att 75 procent kemiskt tillfört kväve följde med vattnet ut i sjön. Kulturväxterna tog 25 procent. Det räckte för mig.
Uppsala är en vacker och lagom stor stad med Fyrisån och sina kulturparker och på så vis behåller den rangordningen i ligan kulturstäder.
Mitt förslag är: bygg ekobyar, många, större och mindre i stället, där det finns buss och järnvägslinjer! I socknarna utanför stan finns det billiga tassemarker som varken bär åker eller skog som man kan starta på. Låt människorna ta hand om sig själva och varan.
Låt dem få använda sina egna hjärnor, få odla sin egen potatis och sina egna morötter, värdet i att ta hand om sitt eget avfall är någonting som man måste fatta och förstå. Man måste få känna kraven i kretsgångens vind och tjusas av livets värde.