Den bistra sanningen är ju att en bojkott av kött och mjölk leder till att husdjursskötseln får det allt svårare. När husdjuren försvinner blir 500 000 hektar hag- och betesmark ställda utanför livsmedelsproduktionen. Med ett omfattande nyodlingsprogram kan naturligtvis åker skapas, men den lösningen ser inte särskilt rationell ut.
Problem uppstår också med de 1,8 miljoner hektar vallar, som finns i växtföljderna som ett nödvändigt inslag mot ensidighet! Ska vallodling bedrivas krävs husdjursskötsel. Det finns erfarenhet och lärdomar från 1970- och 80-talet som visar de svåra negativa verkningar som följer av ensidig växtodling.
Sveriges bönder förtjänar verkligen lite uppmuntran i stället för att bli skuldbelagda för sina insatser!
Tyvärr visar samhällsdebatten på en skrämmande okunnighet om svensk livsmedelsproduktion och dess förutsättningar. Naturligtvis är det enkelt att avfärda alla farhågor om låg beredskap och påfrestande villkor för primärproduktionen genom att påstå att det inte finns några problem – det är ju bara att köpa in livsmedel där de är billigast! Det låter dock barockt att 600 000 hektar åker inte används för närvarande samt att hag- och betesmarker tas ur produktion. FN:s uppmaning/önskemål att livsmedelsproduktionen bör öka med 60 procent, eftersom det finns cirka en miljard människor som lever på eller under svältgränsen, negligeras kallt.
En begäran från FN borde väl vara skäl nog för Sverige att producera livsmedel för att åtminstone vara självförsörjande! Vid 80 procent självförsörjning måste således livsmedel för cirka 1,9 miljoner människor varje dag importeras. Med en antagen vikt av ett kilo livsmedel per person och dag blir importen 1 960 ton per dag, en mängd som motsvarar vad 98 lastbilar med 20 tons last per bil kan transportera.