Svar till Sten Daxberg 21/10.
PENSIONER. Sten Daxberg berättar om en ”fantastisk livsresa” som många fyrtiotalister med honom gjort. Han livsresa är dock en saga som förunnats ett fåtal på den tiden då gymnasier och högskolor befolkades huvudsakligen av pojkar från medel- och överklass. Daxbergs uppoffrande föräldrar verkar ha hört till undantagen.
Kvinnorna förväntades ofta inte stanna längre i yrkeslivet än tills vi skaffat familj. Tills dess kunde vi steka potatis på mjölkbaren, sälja kammar på Tempo eller sköta åldringar på Karl-Johansgårdarna (utbildning för detta behövdes inte då, bara starka armar och en bra rygg). Men visst fanns det flickor som blev psykologer, lärare eller läkare – precis som det fanns pojkar som blev byrådirektörer, ingenjörer och disponenter.
Om vi nu säger att alla ungdomar, av båda könen och ur alla samhällsklasser, skulle ha lyckats gripa tag i livsresetråden som fört via en akademisk utbildning ut i arbetslivet – hur skulle jobben ha räckt till? Hade det då på 60-talet plötsligt funnits mångdubbelt fler jobb för ingenjörer, vd:ar, psykologer, läkare, byrådirektörer? Och vem skulle ha skött lågstatusjobben, då, innan vi hade så många invandrare som, ibland trots hög utbildning i hemlandet, får nöja sig med sådant? Hade de stora kullarna fyrtiotalister kunnat investera i villa eller bostadsrätt, betala privata pensionsförsäkringar?
Själv har jag haft tur med min ”livsresa” och klarar mig bra på min pension. Vad jag menar är alltså att sådana som Daxberg och jag inte ska tas som typexempel när man diskuterar pensionärsskatten.
Gudrun Utas
Uppsala