Vi hamnar som så ofta i att argumentera i termer av ”vi och dom”. Men är det inte just detta ”vi och dom” vi påstår att vi inte vill ha när vi talar för det toleranta inkluderande samhället?
Jag vill hävda att vi alla är mer eller mindre hemmablinda. Många av oss tror att vi har en klar och tydlig bild av hur saker och ting fungerar och förhåller sig. Vad vi lätt glömmer är att vi som individer, var och en, befinner oss i endast en liten, liten del av det stora, komplexa som vi brukar kalla för verkligheten.
Om vi riktigt anstränger oss och tänker till, tror jag vi inser att vår egen bild av samhället styrs av exempelvis om vi haft en lyckad barndom eller inte, har fått en bra skolgång eller inte, om vi är gamla eller unga, sjuka eller friska, om vi arbetar eller är arbetslösa, har många sociala kontakter eller inte, bor i stad eller i glesbygd, känner oss trygga eller inte.
Egentligen bör vi inse att alla människor lever i sin egen verklighet, och vilka åsikter och värderingar vi har styrs till mycket stor del av detta.
För att skapa ett öppet och tolerant samhälle där de allra flesta vill bli inkluderade tror jag vi behöver:
Byta fokus från ”vi och dom” till vi människor.
Vara ödmjuka inför allt vi inte vet eller känner till.
Anstränga oss för att förstå varandra.
Jobba för ett samhälle med mindre klyftor mellan människor.
Ta människors oro på allvar, våga lyssna och diskutera även de frågor som inte har enkla svar.
Agera trovärdigt, och verkligen visa att vi vill integrera alla.
Hjälpas åt. Speciellt vi priviligierade som för tillfället har samtliga våra behov tillgodosedda bör ta extra stort ansvar. Det är rimligen vi som har bäst förutsättningar för att kunna agera generöst och inkluderande.
Om vi lyssnar på varandra kanske vi tillsammans kan starta vandringen mot ett tolerant, inkluderande samhälle.