Det har för mig inneburit minskat åkande privat. Jag åker till jobbet bara. Någon enstaka annan resa har det blivit efter mycket övervägande. Förut kunde jag åka till Stadsträdgården, till någon stormarknad, kanske Ikea, att handla blommor, besöka vänner och på biobesök. Nu är min självständighet inskränkt. Jag måste anpassa mig till vad familj och vänner kan. Om jag får följa med och handla så är det naturligtvis deras tid som gäller och jag kan inte bara dröja kvar någonstans.
Jag går ner på stan ibland, men till följd av besvär efter en höftoperation så kan jag inte gå så långt och inte så fort och jag får ont efteråt. Om jag åker taxi får jag bara ha två kassar och jag tror inte att jag till exempel skulle kunna riskera att handla några blommor eller något skrymmande som jag inte kan ta med.
Min frihet och min självständighet har verkligen naggats i kanten efter det vansinniga beslutet i kommunfullmäktige. Att resa tillsammans med andra i en trång taxibil, att känna sig utlämnad och bli utfrågad av medresenärerna om vad man gjort eller varför man är i behöv av färdtjänst, att tvingas känna extrema svett- eller andra odörer och ibland bli fysiskt utsatt är inte det jag vill. Jag har också en integritet som människa.
Jag arbetar och har gjort det hela mitt vuxna liv, och jag betalar skatt. Nu när jag har behöver hjälp så hade jag hoppats att den skulle vara där. Ibland fattas felaktiga beslut men oftast kan de ändras, låt oss få tillbaka den tidigare färdtjänsten där vi själva kan välja taxibolag och slippa samåkning.
Att det skulle spara miljö att vara flera i bilen tror jag inte så mycket på och det finns inte bara social miljö utan även mänsklig miljö, fast vem bryr sig om de funktionshindrade när de flesta politiker kan susa i väg på cykeln!