När jag var sju år började jag spela handboll. Av någon anledning så tyckte jag bäst om att spela på kanten. När någon frågade om jag idrottade så sa jag alltid att jag var handbollsspelare. Jag skulle aldrig benämnt mig som enbart kantspelare, för sporten jag utövade hette ju handboll. När jag spelade match med mitt lag så hade vi alla samma mål – att vinna.
Denna historia kopplar jag till de senaste dagarnas debatt kring Isabella Löwengrips uttalanden kring att hon inte är feminist. Enligt min uppfattning så är feminismen en motståndsrörelse mot kvinnans underordning gentemot mannen samt att typiskt kvinnliga egenskaper systematiskt värderas lägre än de manliga. Punkt. Slut. Det är problemet.
Jag tycker att man ska uppfatta feminismen som ett lag, ett handbollslag eller vilket lag som helst. Vi har samma mål med vårt deltagande, MEN – vi väljer olika positioner i det här laget. Det är här jag tror feminismens stora problem ligger. Feminismen är en rörelse som av många betraktas som en kaka som måste ätas hel och inte som en idériktning där alla engagerade kan välja sin egen strategi för att vinna matchen.
Jag kommer till exempel aldrig hålla med om att kvinnor och män inte har några medfödda betingelser. Det är min övertygelse. Därför kommer jag spela på kanten, men fortfarande sträva efter samma mål.
Isabella Löwengrip har bland annat hållit kampanjer mot de kvinnoideal som porträtteras i dagens medier. Hon har jobbat för att stärka framför allt unga tjejer. Vad hon har gjort är alltså att försöka lösa problemet feminismen ställer upp. Sedan att hon tycker att vissa feminister bara sitter och dricker rödvin och pratar om könskvotering, det är en annan sak. Det är positionen DE valt. Jag har aldrig förstått hur någon kan vilja vara målvakt för det verkar jättetråkigt, men jag är ju glad att någon är det. Alla har sin väg, sitt sätt, men samma mål.
Så sorry, Isabella. Du är feminist, fast du är bänkad nästa match.
Frida Gunnarsson
Uppsala