Tidig förmiddag i maj månad. En fridfull söndag med sol från klarblå himmel och jag har just lämnat mitt hus. Jag promenerar på den lilla väg som går till brevlådan och sedan upp i skogen. Hunden Emil är med mig. Han är kopplad. Plötsligt kommer ett djur sakta gående mot oss.
Jag stannar, Emil stannar och det gör även det främmande djuret. Den är stor som en schäferhund men är absolut inte en sådan.
Vi står ungefär tio meter från varandra. Blickstilla.
Den är grå och mycket mager. Så här ”ansikte” mot ansikte ser jag bara huvud och framben på den. Den magra kroppen är helt dold av huvudet.
Sakta går det upp för mig att det är en varg jag har tio meter framför mig. Den långa smala nosen, de sneda ögonen. Det kan inte vara något annat!
Det osannolika och overkliga i situationen gör att jag inte blir rädd. Ingen vargfrossa drabbar mig. Emil är hela tiden tyst. Efter några minuter vänder djuret helt om och springer långsamt bort från oss.
Emil och jag fortsätter till brevlådan och jag hämtar tidningen. Väl hemma i det ombonade köket kommer om inte vargfrossa så i alla fall rädslorysningar.
Efter detta möte i en tämligen välbefolkad liten uppländsk by har jag svårt att tro att det endast finns 350–400 vargar i vårt långsträckta land.