Beslutet är taget nu, jag vet. Vi vet.
Rektorn vet. Lärarna vet. Byggarbetarna, fordonseleverna och hantverkarna vet. Dansarna vet. Teatergruppen som inte längre behöver spela sorgsna på scenen vet också.
Ni vet.
När jag år 2012 började på GUC var jag på sätt och vis fördärvad. Jag hade någon månad innan flyttat tillbaka till Sverige från utlandet, och jag var tvungen att börja om på nytt igen. Jag fick gå om ettan för att skolsystemet inte matchade den förra strukturen min skola hade haft.
Jag skulle hitta nya vänner, förklara varför jag hade hamnat i deras klass, varna lärare att mitt beteende inte var något de skulle kunna hantera och så vidare. Jag ville vara bråkig. Mitt uppförande var under vissa dagar oacceptabelt. Jag skulle synas, och allt jag ville göra var att skrika ut rader från Pink Floyds ”Another brick in the wall” till lärare. Jag ville inte vara där. Jag var arg. Jag var en tickande bomb, och fick jag inte som jag ville exploderade jag. Jag var inte glad, och mådde inte bra. Därför skulle alla runtom känna likadant.
Innan GUC hade jag gått på ett antal skolor i olika länder. När lektionerna tog slut sprang jag hem och gjorde allt för att få magont dagen efter och slippa gå tillbaks.
De första veckorna på GUC var likadana, tills det hände något. Lärarna började rycka in, utan att veta om det. Humorn höll mig vid liv. Stödet höll mig kvar. De positiva kommentarerna om att jag faktiskt var bra på något fick mig att fortsätta. De fick mig att förstå att roten till mitt uppträdande var någonting som fanns inombords och att den sorg och negativitet jag hade byggt upp kunde jag använda i olika former av estetik.
Efter år på skolan så kan jag säga att lärarna på GUC inte är som alla andra, i alla fall inte de som jag fick. Lärarna på GUC ser oss. De ser oss och accepterar oss. De accepterar våra galna hårfärger och försvarar oss när vi får fördomsfulla blickar genom att färga deras egna hår i rosa. De sätter upp våra skapelser på kontorsväggarna och pratar om oss elever som om vi vore deras största idoler.
Deras intresse för att vi ska klara oss tar över deras jobb, för de skulle hellre vilja hjälpa oss med att redigera ett filmklipp eller förbättra ett konstverk än att hinna ikapp med annat viktigt. Stoltheten de bär på för våra djupt estetiska sinnen har blivit något många av oss har använt för att bygga upp ett starkt självförtroende. Deras motiverande sätt att lära ut på har gjort dem till förebilder för många. Våra lärare har i stället för att gå hem, suttit och lyssnat på mig och många av mina vänner klaga, hata, älska och gråta, just för att vi får det. Vi får vara mänskliga på GUC. Vi är inga robotar. Vi är heller inga legobitar som politiker får plocka bort och råka trampa på. Alla verk vi har producerat på vår skola visar bara att vi är just den legobiten som kommer att göra ondast att trampa på, men smärtan i politikernas fötter kommer att kännas när kulturen i Uppsala försvinner.
När jag och mina kompisar går ut gymnasiet så skulle vi jättegärna hälsa på våra lärare. Men det kommer att bli ganska så svårt med tanke på hur ni splittrar dem och lägger ner deras linjer. Om de ens hittar och får anpassade jobb så kommer vi att besöka flera olika verksamheter för att få hälsa på bara hälften av dem. Hoppas att ni kan bidra med bussbiljetterna för den resan. För pengar har ni väl gott om nu för tiden, eller hur?
Så tack, ni politiker. Ni har inte lagt ner en skola.
För några har ni lagt ner ett hem – för andra gången.
Hoppas ni är nöjda nu när ni har särat på en familj – för andra gången.