Det finns inget bättre ord än ”fenomenalt”. Det kan beskriva känslan av den situation som är nästintill perfekt och samtidigt rymmer det ofattbara i att det är sanning. Det fina var att jag fick möjligheten att känna så i en oviss tid. När jag hade gått igenom de ingrepp och behandlingar min cancersjukdom krävde blev jag lika plötsligt frisk som jag blev sjuk. Efter intensiv vård, där samtliga avgörande beslut blivit tagna ovanför mitt huvud, skulle nu allt vara som vanligt. Inget var som vanligt.
På strålningsmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala kom jag i kontakt med en ny gruppterapiform med yoga. Även om det var tungt, var det mitt första steg mot självacceptans.
Hit kom alla möjliga karaktärer med olika bakgrund, men med något stort och känslomässigt gemensamt. För flera individer blev gruppen en livlina, speciellt för de ensamma.
Det är tungt att vara närstående till en cancersjuk, om än tuffare än att vara patient. Just därför är en grupp som denna så viktig. För att avlasta sin omgivning och få tala med personer som förstår.
Att beslutsfattarna på onkologen nu omplacerat dessa grupper till ett sjunkande skepp utan tillräckliga resurser är enligt mig inte helt klokt. Det här kändes som framtidens fenomenala kvalitativa vård. Det kändes som att vi plötsligt var där. Det har forskats mycket på medicinsk yoga de senaste åren bland annat i samband med behandling mot stress, hjärtproblematik, högt blodtryck, Aspergers syndrom och cancer. Det behövs mer yoga- och samtalsterapi inom sjuk- och friskvård. Varför vill inte Akademiska sjukhuset vara ett föredöme?