Min seniorvän var mycket sjuk på slutet av sitt liv. Hon hade multidiagnoser och åkte ut och in på olika avdelningar på Akademiska sjukhuset.
En gång när jag kom och skulle besöka henne på njurmedicin fick jag en chock. Där satt min kära vän, knappt vid medvetande, på sängkanten med sin blodfläckiga rock öppen och katetern halvvägs ner på golvet.
Hon som alltid så länge hon själv hade ork varit så noga med sitt yttre. Sängen var full av blod, hon var full av blod. Där satt hon med matbrickan framför sig och skulle äta sin lunch.
Jag rev upp himmel och jord och till slut kom det personal och bytte i sängen och på min vän.
Min väns högsta önskan inför sin förestående död var att få komma till Omtanken och hon var också kvalificerad för det. Men det var otroligt segt och flera läkare skulle uttala sig om saken innan det bestämdes och innan något hände. Efter incidenten på njurmedicin gav jag mig inte. Jag tjatade på läkarna och äntligen fick min vän komma till Omtanken.
Från att ha sett henne bli behandlad så ovärdigt på njurmedicin var det som att komma till himmelriket att komma till Omtanken. Jag upplevde det som att hon bars fram av änglahänder och den värme som strömmade emot henne var fantastisk. Min vän bodde på Omtanken i elva dagar. Sen somnade hon stilla in i nära vänners sällskap och med all personal redo att rycka in.
I stället för att lägga ner Omtanken borde vi bygga flera. Alla människor borde ha rätt att dö värdigt och under kunnig, engagerad och trygg ledning. Hade man velat hade det gått att lösa problemen med Omtanken. För finns det en vilja finns det en väg. Men den politiska vägen verkar dock inte längre vara en väg som leder till ett samhälle som värnar om de svaga i samhället. Det spelar ingen roll vilket styre vi har. Jag bävar för hur det kommer att bli inom den palliativa vården. Ska den vanliga sjukvården ta hand om mitt döende då tror jag att jag hellre hoppar från ättestupan.