Jag är sedan fem år under behandling för cancer i benmärgen (en kronisk cancerform) på hematologen. Under det senaste året har jag mått mycket bra, så när som ständig värk i ryggen vilken kan behandlas med morfinpreparat. Jag har inte behövt några cellgiftsbehandlingar under det här året. En stor, kanske den största, anledning till detta är den förstklassiga och kontinuerliga behandling/kontroll jag får på hematologen. Behandlingen ger nämligen mig och min familj som ”bieffekt” en stor tilltro och trygghet.
Vad är då unikt med hematologen för patienterna? En ledande position inom forskningen i Europa, en trogen, kunnig och väl insatt personal på alla nivåer, som tar bort all oro med sina tydliga/sanna informationer och omsorg. Som exempel kan nämnas de telefonsamtal som både läkare och sjuksköterskor hör av sig med när jag exempelvis behöver mer medicin eller när jag har varit på rutinmässig provtagning.
Genom att skapa anställningsoro hos personalen, tvinga personalen att ställa av sängplatser för personalbrist samt kanske på sikt tvingas nedprioritera oss som är lite äldre bland patienterna skapar sjukhusledningen även problem för sig själva på sikt. Att i detta läge läsa enhetsledningens insändare med förklaringen att så ser det ut på många håll inom sjukvården pekar endast på att de som ingår i det aktuella chefsgarnityret bör ta sin hatt och gå.
Det verkar osedvanligt korkat att i ett utmanande läge sikta på att tillhöra de sämsta inom sjukvården istället för att helt koncentrera sig på att bibehålla och vidareutveckla sin ledande position inom sjukvården. När man till råga på allt ser vilka kostnader som läggs ner på nyutexaminerade sjuksköterskor och barnmorskor (som naturligtvis är välkomna) på bekostnad av dem med erfarenhet är det väl tydligt att den gamla liknelsen med trappstädning gäller även inom Akademiska Sjukhuset: Man börjar sopa från det översta trappsteget.