Vi satt i väntrummet då läkaren ropade upp min mans namn. När jag och min kvinnliga personliga assistent följde med honom in till läkaren frågade denne: ”Vem är patienten här?”
För mig kändes det här väldigt konstigt eftersom han nyss ropat upp ett mansnamn och framför honom fanns en man och två kvinnor.
Förtroendet minskade genast, men okej han kanske har ett kort minne…
Men ack, samtalet fortsatte på denna nivå! När jag frågade om prover som min man tagit under hösten, angående det som besöket gällde, så visste han inte vad jag pratade om.
Jag har dessutom uttalssvårigheter så min kvinnliga assistent tolkade det jag sa, men tiden räckte tydligen inte till för det för helt abrupt var vår tid slut.
”Nu får ni gå!” sa han och nästan puttade ut oss och sprang förbi och ut innan vi ens avslutat besöket ordentligt.
Jag tycker den här situationen personifierar hur vården är i dag. Den känns opersonlig och utan engagemang och inte heller ens så kallade husläkare bryr sig.
En så enkel sak som att ägna någon minut åt att läsa i patientens journal innan mötet eller att verkligen lyssna till patienten och dennes anhörig skulle göra stor skillnad! Jag tror att man skulle få en mer effektiv vård med nöjdare patienter med hjälp av dessa enkla knep.