Den senaste tidens turbulens efter biskop Eva Brunnes predikan om alla människors lika värde under riksdagens högtidliga öppnande och Sverigedemokraternas demonstrativa uttåg ur Storkyrkan och ledande politikers avståndstagande till både uttåget och till de demokratiskt invalda Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag, ställer oss inför viktiga frågeställningar om vad som egentligen gäller i vårt demokratiska land.
SD:s ordförande Jimmy Åkesson förklarade uttåget med biskopens hänvisning till en demonstration mot främlingsfientlighet, där vänsterextremister hade haft en framträdande plats. För sammanhangets skull ska också sägas, att biskop Eva Brunne var socialdemokraternas favorit i biskopsvalet.
Tänk er följande scenario: En politiskt oberoende biskop predikar under riksdagens högtidliga öppnande om alla människors lika värde och refererar till en demonstration som ägt rum dagen före.
I demonstrationen förekom både plakat och tal om de ofödda barnens rätt till liv, om äktenskapet mellan man och kvinna, om barnets behov av mamma och pappa och om yttrandefrihet i ett demokratiskt samhälle. Från vänsterpolitiskt håll skulle man då ha sagt, att det var högerextremistiska kristna som var arrangörer. Vem eller vilka skulle då resa sig upp och gå ut ur Storkyrkan, eller på annat sätt visa sitt kraftiga missnöje med biskopens predikan och referens till den aktuella demonstrationen?
Skulle Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly med partikamrater och biskop Eva Brunne gå ut eller på annat sätt markera sitt missnöje?
Eller skulle talet om alla människors lika värde kunna gälla även de ofödda? Skulle yttrandefriheten kunna gälla även dem som säger något annat än det som för tillfället är politiskt och religiöst korrekt angående abort, samkönade äktenskap och barnets behov av mamma och pappa, utan att de blev behandlade som samhällets parias? Tänk om Ohly — som inte kan dela sminkloge med en meningsmotståndare — och Brunne gick ut ur Storkyrkan tillsammans med sina meningsfränder. Skulle deras uttåg mötas av samma massiva kritik som Sverigedemokraterna har mött?
Knivdåd, misshandel, skadegörelse och misskreditering, både före och efter valet, utan att ledande politiker, kyrkoledare och media kraftigt fördömer och tar avstånd ifrån detta. Detta som inte är värdigt en demokrati. Är det så i Sverige i dag, att talet om alla människors lika värde, yttrandefrihet och andra brännande frågor, måste ha en viss politisk färg och ett politiskt och religiöst korrekt innehåll — i Svenska kyrkan, under riksdagens högtidliga öppnande, i regering och riksdag, i medierna och i samhället i stort — för att få ett berättigat utrymme? Om så är fallet, då är det inte enbart demokratin som är i farozonen i vårt land.
Bength Gustafson
Storvreta